Läste en sådan sjukt fin krönika idag som jag var tvungen att publicera . Läs och njut gott folk !

"Jag visste ju direkt. Det skulle bli vi."

Det fanns aldrig några tvivel. Inget att fundera över. Jag skäms inte över att kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag visste ju direkt. Det skulle bli vi. Du skulle bli min bästa vän.
Om jag bara var värd dig. Om du ville ha mig. Du ville.
Den här texten är till dig.
Om några veckor är det fem år sedan vi träffades, den där första gången. Vi har levt ett helt liv sedan dess. Vi var bara barn då, så känns det. Som att jag vuxit upp med dig. Tätt intill. Att jag haft sådan tur.
Sedan blev du min och jag din har luften blivit lättare att andas. Plötsligt fanns det ingenting att dölja, inget att förställa, inget att försvara. Jag fick börja från början, ren, barndomens sorger glömda, tonårens synder förlåtna. Ingenting jag inte vågade berätta, inget ämne var för litet för att avhandla i timmar, inget ämne för stort, för tungt, för svårt. När inga svar fanns sökte vi dem tillsammans. När orden tog slut uppfann vi nya.

Vi hade ju så mycket tid, de där åren. All tid i världen. Lät sekunderna bli minuter bli timmar bli dagar, månader, år. Och skolan tog slut och verkligheten tog vid. Det kunde ha förändrat oss, låtit oss glida isär, så som vänner gör när livet byter riktning. Men jag var aldrig rädd.
När ingen tid fanns skulle vi ta oss tid. När livet ville föra oss åt olika håll skulle vi hålla varandras händer hårt, aldrig släppa taget.
Jag hade rätt. Det är klart jag hade rätt. Det fanns aldrig några tvivel om att du skulle bli min bästa vän. Jag visste ju direkt. Men jag anade inte, kunde aldrig drömma om allt du skulle komma att bli.
Du har blivit en del av mig. Jag är den jag är idag tack vare dig. Tack vare att du trott på mig, stöttat mig, tröstat mig, kompletterat mig, utmanat mig, ifrågasatt mig, helat mig, älskat mig.
Du är mer än min bästa vän. Du är min syster. Min stora kärlek.

Innan du kom fanns ingen. Ingen ska ta din plats. Mycket i livet är förgängligt.
Men inte du. Aldrig du.
Om det bara funnits ord som kunnat förklara hur tacksam jag är över allt du ger mig. Om det bara funnits meningar kraftfulla nog, om det bara funnits. Om bara.
Men det kanske räcker såhär. Kanske är det tillräckligt. Kanske behövs alls inga ord.
Du vet ju ändå.

Vi skulle kunna ta promenader under natthimlar och berätta hemligheter för varandra.
Vi skulle kunna ligga lite för länge under varma duntäcken och snusa i varandras nackar.
Vi skulle kunna glömma verkligheten och fly till en fin plats och ha picknick i gräset.
Vi skulle kunna låta bubblande skratt berusa våra ömtåliga hjärtan.
Vi skulle kunna lyssna på varandras favoritmusik och drunkna i ord om kärlek.
Vi skulle kunna åka på cykelutflykt och äta mjukglass med strössel på en parkbänk.
Vi skulle kunna utforska varandras händer och försvinna in i drömmar om ro.
Vi skulle kunna måla pekfingerhjärtan på varandras ryggar och pussa örsnibbar.
Vi skulle kunna allt det där om vi skulle kunna.