Jag tror på kärleken. Jag älskar kärlek, samtidigt som jag är livrädd för att du bara får en chans i livet. Kärlek kan vara en blick mellan två systrar, vars inget blodband finns men det finns något starkare band emellan de. Kärlek kan vara ett leende mellan två föräldrar, vars inga ord behöver sägas utan att de förstår varandra. Kärlek kan vara en utsträckt hand, en klapp på axeln, en ring på fingret. Kärlek kan också vara att hämta kaffe åt någon som du inte ens behöver fråga hur den vill ha kaffet för det vet du redan. Kärlek finns i alla dess former.

Jag är tokig i kärlek, jag har sparat en massa dikter om kärlek och en massa kärleksbilder. Jag är kär i kärleken. Samtidigt som jag är ett stenhjärta, jag skulle aldrig toffla, jag skulle aldrig pussa sönder min pojkvän för jag inte sett honom på en natt, jag skulle aldrig köra två timmar om dagen bara för att träffa min pojkvän.
Men jag älskar tanken av att vakna upp av en puss på pannan, eller ett töntigt litet skrivit meddelande på speglen eller bara doften av nybryggt kaffe och en nytänd brasa.

Jag tror på kärleken. Jag tror att den kan rädda ditt liv. Med kärlek finns det inga hinder. Men för att finna kärleken, måste man först finna och älska sig själv. Det är där jag har mitt största problem.