Du småler och skakar alltid på ditt huvud när jag springer om
 dig bara för att först komma till K brunnen.
Du vänder dig om och frågar: tror du verkligen på det där?
Jag fumlar med mina händer och vågar inte titta på dig för jag skäms.
Till slut svarar jag: nej kanske inte, men jag hoppas. Och hoppas
man tillräckligt mycket så kan det en dag bli sant.